fredag

De senaste dagarna kommer det allt oftare till mig. Jag har en bebis i magen.
Det är jättesvårt att faktiskt förstå det.

Sedan igår räknas jag som fullgången (vecka 37+0). Alltså perlan kan komma ut precis när hon vill, och hon är inte för tidig, inte för liten och fullt utvecklad.

Det är nog i och med detta som jag har börjat förstå att de där söta bebisarna man ser på stan, tv och kompisars bebisar, att de har legat i en mage precis som min, att det också är en riktig bebis som ska komma ut ur min.

Och som en blixt från himmeln igår kväll kom en helt ny känsla. Jag längtar faktiskt efter själva födseln. Verkligen, jag längtar efter att få skrika och tappa greppet om vad som är tak och golv och göra allt min makt för att vår lilla perla (tänk om det hade vart en liten pärla då hade det gått lätt hehe) ska komma ut till oss.

På riktigt, jag längtar efter att få klara av det.

Som jag skrev innan är det trångt i magen nu. Jag kan känna hur det trycks ut en fot upp mot mina högra revben och samtidigt så känner jag ett tryck nedåt vänster ljumske. Hon är verkligen i HELA magen.

Ibland om jag går förbi en glasruta typ skyltfönster eller glasdörr eller något, och råkar se min profil speglas, tänker jag att vad i hela friden jag är verkligen höggravid nu! Och snart har jag ingen barbapappaprofil längre.

En liten bebis som är till hälften calle och till hälften jag ligger och där inne och retar mig med sina fötter. Hon har faktiskt en näsa, mun och små tår. Hon är på riktigt. Och kommer bli ännu mer verklig. Hon ska faktiskt komma ut ur in mage snart!

Nu vet jag att jag är lite klyschig och tjaatig. Men det får man vara när man är gravid. Man är ursäktad så det är så.

Och just nu måste mina hormonnivåer vara på en alldeles bubblande nivå för det är sånt här jag går omkring och tänker på mest hela tiden. Och får tårar i ögonen.

nä vet ni vad det är kanske dax att ta sig an ett nytt pysselprojekt. Man kan ju inte gå omkring och drömma hela dagarna.
Eller hur var det nu??
Nej. det. är. inte. en. dröm.